Det är alltid angenämt varje gång Marvel och Netflix slår sina påsar ihop. Jessica Jones har slagit ner som en blixt i tv-sofforna under helgen och kritiken är lysande. Efter Daredevil kommer nu den andra serien som utspelar sig i stadsdelen Hell’s Kitchen, men med en mörkare och mer paranoid underton än dess föregångare.

Jag och sambon har längtat. Efter Agent Carter visste vi att vi inte skulle bli besvikna på skildringen av såväl den kvinnliga huvudrollen som porträtteringen av vänskapliga förhållanden mellan kvinnor. Och Marvel levererar igen. Jessica Jones är cynisk, alkoholiserad och lider av PTSD, men drivs av en genuin vilja att göra rätt. Hon kompletteras av Trish ”Patsy” Walker (Hellcat!). Deras interaktion lyser varje gång de delar en scen och de får utan repressalier vara karaktärer som väljer att ta kontroll över sina egna liv och situationer.

Jessica förföljs av sitt förflutna, närmare bestämt en man vid namn Kilgrave som kan få vem som helst att lyda hans kommando. Bara vetskapen om hennes vanvettiga stalker färgar de första avsitten med en psykologisk terror som hemsöker varje dörrknackning i Jessicas lägenhet. Vi kan genom flashbacks och dialog (och inte en enda våldtäktsscen!!) förstå hur han med sina förmågor han kränkt henne på alla fysiskt och psykiskt möjliga plan. Jessicas hat blir tittarens hat, och jag är tacksam att Netflix har valt att berätta hennes historia på ett taktfullt sätt.

Det är en otrolig välskriven serie. Castingen är spot on och spänningen stiger på ett sätt som får mig att bli en binge-tittare för första gången på länge. Jag hade dock väntat mig ett mer slående soundtrack, som nu är en förvirrad, mellanmjölkig blandning av jazz och Pink Floyd-solon. På minussidan kan berättandet ibland skriva tittaren på näsan lite för mycket, och vissa upprepningar blir snabbt en nagel i ögat (hur många gula kuvert och dörrknackningar kan man rymma i en serie?). Jessica och hennes romantiska intresse Luke Cage (som får en egen serie nästa år) kommer så småningom gå ihop med Daredevil och den ännu ointroducerade Iron Fist (som OCKSÅ får en egen serie framöver) i The Defenders, EN TILL Netflix-serie i Marvel’s Cinematic Universe. Och om Daredevil och Jessica Jones började så här bra vågar jag knappt tänka på vad vi har att se fram emot.

Det som slår mig allra hårdast under mina Jessica Jones-sittningar är att verklighetens Kilgraves inte behöver superkrafter för att förstöra människors liv omkring sig. Förhållanden som drivs av manipulation och övergrepp pågår i allra högsta grad omkring oss. Men visst är det skönt att bara för en liten stund låtsas att det krävs extraordinära förmågor för att orsaka sådan smärta på andra människor. En liten liten stund.