This War of Mine har legat i min skämshög i över ett år. Jag visste att det var en dyster skildring av civilpersoner som drabbats av krig, och det finns sällan ett bra tillfälle att plocka upp ett spel som man vet kommer bli en jobbig upplevelse. För mig kom det rätta tillfället när jag själv av diverse anledningar kände mig som allra mest nedstämd och tom. Det kan tyckas vara självplågeri att sätta igång en misärsimulator när ens eget medvetande är en grumlig sörja, men för mig blev det meditativt att tackla ett problem i taget. Sjukdom, hunger, resurser, repeat.

Jag styr över ett antal spelare i ett hus, samtliga ärrade av ett pågående krig som påminner om både Sarajevo på 90-talet och Ukraina 2014. Målet är att överleva. Hur länge vet jag inte. På dagen rustar mina karaktärer upp huset och sover, på natten håller de vakt och ger sig ut i staden för att leta efter mat och resurser. Efter att några dagar i spelet passerat rutinmässigt kunde jag börja fokusera på ett mål: “det är klart de kan överleva utan att döda en annan människa.” Men efter 20 dagar är två personer i huset skadade, en tredje har stuckit med medicinerna under natten, den enda dugliga karaktären är sjuk, alla svälter och det finns inget annat sätt att överleva än att ta till våld.

Jag går från att känna absolut ingenting
till ett fullskaligt emotionellt spektrum.

Moraliskt förkastliga handlingar påverkar karaktärerna känslomässigt. De blir först ledsna, sedan deprimerade. Och samtidigt som karaktärernas känsloliv vaknar till liv händer samma sak med mig. Jag går från att känna absolut ingenting till ett fullskaligt emotionellt spektrum. Känslorna må vara negativa, men det är i alla fall känslor. Med stor sorg och ånger hugger jag ner en hemlös som går till attack och jag känner mig som ett as när jag stjäl från både äldre och sjukhus.

Jag finner en obehaglig igenkänning i när mina karaktärer till sist bryts ned i ett apatiskt tillstånd, oförmögna att göra någonting alls. De måste tröstas och vårdas av sina medmänniskor, något som kräver oerhört mycket tid och energi. Och inte ens då är det säkert att det fungerar. Men precis som med många motgångar i verkligheten har man bara ett val: att hålla ut, kämpa och hoppas att det blir bättre.

Kanske är This War of Mine en korrekt och drabbande skildring av människor i nöd, kanske är det gravt förenklat. Men för mig var det främst en läkande upplevelse som gav mig perspektiv. När jag reste mig ur skrivbordsstolen kände jag mig plötsligt som mig själv igen. Klarvaken.