Februari ägnade jag faktiskt en ganska stor del av tiden åt att spela. Jag var nedtyngd av mörkret och jobbet, och jag behövde verkligen något att distrahera mig med på kvällarna. Förutom This War of Mine (som jag skrev om här) och några timmar Civilization V på tågresorna mellan hemmet och föräldrarna har jag spelat följande…

feb-oxenfree

Oxenfree (PC/OSX/PS4/XONE) – Okej, jag ska vara ärlig: den här lilla indietiteln köpte jag bara för att grafiken var fin. Sedan startade jag spelet och insåg att det handlade om samtida tonåringar (inte mina favoriter bland människor). Sedan spelade jag ett litet tag och insåg att det till viss del är ett skräckspel (inte min favorit bland spelgenrer). Lägg därtill att hela spelet nästan helt och hållet drivs av dialog och att gameplayelementen är få.

Oxenfree hade alltså inte de ultimata förutsättningarna att vara ett spel som jag skulle gilla. Men ganska snart insåg jag att det här var jäkligt välskrivna samtida tonåringar, att skräckelementen var precis lagom Twin Peaks-mystiska för att inte skrämma livet ur mig och att dialogerna kändes genuina och intressanta. Med sin underbart vackra paketering lyckades alltså Night School Studios lilla spökhistoria till slut fånga mitt hjärta.

feb-mirrorsedge

Mirror’s Edge (PC/PS3/X360/iOS) – Gud vad jag är duktig som betar av min backlog! Eftersom en uppföljare är på gång bestämde jag mig för att testa denna parkourpärla från 2008. Mirror’s Edge var förmodligen fantastiskt när det kom. Omgivningarna var slående, gameplayet innovativt och soundtracket ömsom eteriskt, ömsom jäktande. Men sju år senare kan spelets brister verkligen störa mig.

Ja, grafiken är häftig och jag gillar verkligen de djärva färgerna, men de de vita fasaderna känns prototypaktiga i sin finish och cinematic-delarna verkar vara gjorda av en praktikant med fria tyglar. Gameplayet är oförlåtande och belöningarna är få, vilket stundtals är roligt och utmanande men i staccaton så frustrerande att jag bara vill stänga av och gå därifrån. I övrigt är Faith en asball hjältinna som klarar bechdeltestet med bravur. Nu har DICE haft flera år på sig att uppdatera konceptet, och därmed hoppas jag att Faiths äventyr i Mirror’s Edge Catalyst kommer kännas mer tight och strömlinjeformat.

feb-firewatch

Firewatch (PC/OSX/PS4) – Det första spelet på min 2016-lista har kommit och jag gav mig på det direkt. I rollen som skogvaktaren Henry spenderar jag en sommar i Wyoming med att vandra runt i ett underskönt naturreservat på dagen och spana från mitt vakttorn på natten. Men allra främst samtalar jag med min överordnade Delilah som sitter i tornet nästgårds. Precis som i Oxenfree är spelmomenten sparsamma. De vackra omgivningarna fungerar mest som en kuliss för relationen som växer fram mellan Henry och Delilah, och ett litet mysterium börjar snart omvälva dem.

Tyvärr kändes handlingen som det minst intressanta i min genomspelning av Firewatch. Istället fann jag behållningen i att beskåda när reservatet byter färgskrud efter solens läge på himlen, att besöka nya outforskade platser och att lyssna på parets jargong när de trevande försöker lära känna varandra. Aldrig har ett så folktomt spel varit så personligt.