Nu när mars blivit april är det dags att gå igenom spelen jag spelat. Mars har varit en riktig lyxmånad där jag bara spelat roliga och grymma spel. Några spel jag spelat som inte tog sig in i bloggen denna månad är Stardew Valley och The Division, eftersom jag vill spela lite till innan jag ger ett utlåtande.

mar-untildawn

Until Dawn (PS4) – En av mina äldsta vänner hade, när det begav sig, mycket roligt åt att visa mig filmen Paranormal Activity och se hur vettskrämd jag blev av den. På senare dagar bestämde hon att det var dags igen, men denna gång med rysarspelet Until Dawn. Efter den första sittningen kände jag mig skeptisk. Otaliga skräckfilmsklyschor grötades ihop i en salig röra och karaktärerna var så stereotypt dumma att jag inte hade lust att rädda en enda av dem.

Efter att vi spelat färdigt hade jag gjort en helvändning: Until Dawn är ett fantastiskt kärleksbrev till skräckgenren. Storyn lyckades blanda och knyta ihop klyschorna på ett smart sätt, det fantastiska motion capture-skådespeleriet gav karaktärerna personlighet och det visuella är riktigt, riktigt snyggt. Visst, level designen, den överhypade fjärilseffekten och gameplayet lämnade en del att önska, men hantverket är gediget och slutprodukten är ett riktigt underhållande spel. Om jag blev förskräckt? Nej, snarare förälskad.

mar-xenoblade

Xenoblade Chronicles X (Wii U) – I tvåårspresent fick jag detta mastodontspel av min sambo. Tyvärr har jag inte hunnit ta mig igenom mer än spelets första halva sedan dess. Min främsta upplevelse är att Xenoblade har riktigt höga toppar, men också djupa dalar. Grafiken är magnifik, men karaktärerna är stela och cutscenerna är långrandiga. Storyn står på en intressant grund, men faller på ett generiskt och oengagerat manus. Soundtracket växlar mellan att vara futuristiskt och ösigt, men bryter plötsligt av med bedrövliga hiphopkarikatyrer och dussinproducerad j-rockschlager. Planeten Mira är en godispåse som bara väntar på att få utforskas, men det tar flera timmar innan jag faktiskt får någorlunda fria tyglar att göra det. Jag kan fortsätta, men ni förstår kontentan.

Xenoblade Chronicles X är så stort att jag blir trött bara av att tänka på det. Det är inte stort bara till storleken på världskartan – man tar sig inte heller igenom main storyn på mindre än 60 timmar. Men det är också ett bevis på utvecklarnas enorma jobb. Trots storleken flyter transporterna i världen sömlöst. Stridssystemet är komplext men överkomligt. Att springa genom Noctilums överbevuxna regnskog och plötsligt möta en minutiöst renderad dinosaurie, stor som en blåval, slutar aldrig bli häpnadsväckande. Det är alltid ett sant nöje att plocka upp Wii U-kontrollen och fly till Mira i ett par timmar.

mar-witness

The Witness (PC/PS4) – Jag har haft ögonen på The Witness sedan lanseringen, men det tog mig ett tag innan jag gav mig på Jonathan Blows nyaste opus. Det visade sig vara ett spel helt och hållet i min stil. Här spenderar man timmar med att springa runt på en tom ö och lösa pussel. Det är allt.

Blow har skapat ett spännande system där pusslens lösningar kräver såväl logik som en förmåga att observera omgivningen. Jag måste konstant använda syn, hörsel och rörelse för att ta mig vidare. Om jag fastnar någonstans finns det alltid ett annat pussel att ta itu med, och ibland kan lösningen komma till mig först när jag lämnat datorn. Dessutom är den avbefolkade ön otroligt vacker. Det finns kanske en story inbakad i de inspelade pretentiösa monologerna som man hittar utspridda på ön, och någon slags upplösning bakom den sista etappen som jag fortfarande har kvar att lösa. Men i ärlighetens namn är jag inte intresserad av storyn. Att meditativt förlora sig själv på en tom ö och lösa pussel räcker långt.