Varje torsdag körde mina föräldrar mig och en kompis till stan och lämnade oss där i några timmar. Vi kilade snabbt in i gallerian Arkaden där stans enda spelbutik låg. Oset från Burger King hängde tungt i luften och sorlet från människorna steg. Det var Pokémon-liga.

Detta utspelade sig runt millennieskiftet och redan under Pokémons storhetstid lyckades man samla spelande ungdomar till fysiska möten. I väskorna hade vi kortlekar, där varje kort omsorgsfullt placerats i plastfickor, och tygpåsar med mynt och markörer. Förutom de sällsynta foliekorten jag köpt styckvis på en utlandsresa var min käraste ägodel poängboken från Wizards of the Coast. Varje vinst lyste med blåkladdig stämpel på sidorna och varje fylld sida belönades med en badge. Jag matchades mot killar som var mycket äldre än mig i turneringen. Jag sprudlade av stolthet när jag lyckades vinna. (Grabbarna var inte lika nöjda över att bli besegrade av en liten skitunge som dessutom var tjej.)

pokemon1

Vi kunde inte få nog av Pokémon. När det inte var Pokémon-liga satt jag och mina klasskamrater i våra rum med en varsin Game Boy i högsta hugg. Vi bytte kort med varandra på skolrasterna. Vi gjorde fanzines och byggde webbsidor i knackigt hårdkodad HTML. Jag skrev hundratals sidor fanfiction som placerade mig själv i den fantastiska världen där varje tioåring fick ge sig ut i världen för att samla Pokémon och träffa nya vänner. Pokémon är den franchise som har haft allra störst impakt på mitt liv och än idag finner jag sinnesro i att drömma mig bort till en annan värld där Pokémontränare är ett realistiskt karriärsval.

Nu har franchiset tagit sitt nästa steg. Pokémon Go har haft smygpremiär i vissa länder och det med råge. Nintendo, som tidigare visat sig vara ganska ovilliga till att anamma mobila plattformar, har nu ställt mediet på ända och appen passerade både Twitter och Tinder i dagliga användare. Genomslaget är totalt. Jag avbryter lördagsmyset för att springa ut i pyjamasbyxor och fånga en Eevee. Jag har appen öppen på kontoret för att kunna farma Pokémon under de timmar jag jobbar. Jag har gått på Pokémonpromenader med nya och gamla vänner och jag har kämpat om gym vid sidan av främlingar.

pokemon2

Rent krasst är Pokémon Go hittills ett ganska underväldigande GPS-baserat augmented reality-spel. Det saknar djupet från Ingress, tillgängligheten från Turf, manuset från Zombies, Run! och den tekniska stabiliteten hos samtliga. Tack vare Niantics bedrövliga lanseringsstrategi hinner nu vissa spelare hamna långt före de som väljer att vänta på den officiella releasen i Sverige. Men paketeringen är det som vinner våra hjärtan i slutändan. Med ett så ikoniskt ansikte som Pikachus blir en medioker produkt gångbar, och användarbasen har redan nått den kritiska massan som gör att spelet faktiskt känns kompetitivt på riktigt.

Pokémon Go är eskapism utan att vara världsfrånvänt. Det tar mig till obesökta platser och för mig samman med människor jag kanske aldrig skulle ha träffat annars. För mig är det mäktigare än de allra flesta spelupplevelser. Och Pokémontränare känns inte längre som en helt avlägsen sysselsättning. Jag snörar på mig mina skor, packar väskan och vänder på kepsen. Jag blir tio år gammal igen, och nu tänker jag bli allra bäst.