Sommaren har kommit och gått, och på den lilla ledighet jag haft hann jag spela en hel del spel. Men mest av allt har det nog varit Pokémon, som mina tidigare inlägg kanske vittnar om. Längre redogörelser kan man såklart höra i vår spelpodcast Speccat som nu är uppe i hela 8 avsnitt!

jul-pokemon

Pokémon Go (iOS/Android)
Ett av mina mest efterlängtade spel i år blev årtiondets kanske största spelfenomen. Ingen har gått miste om Pokémon Go vid det här laget. Niantic tog den grundläggande essensen i nittiotalets Pokémonspel och applicerade den på det verkliga livet. Spelet fick människor att stråla samman i en vardag där vi spenderar allt mer tid för oss själva. Jag har vandrat i kvällsluften på den värmländska bygden för att kläcka ägg, snurrat på Pokéstops under kontortimmarnas monotoni och tillsammans med tiotals andra människor sprungit som besatta på Stockholms gator efter ett sällsynt fynd. Den katastrofala lanseringen och spelets kritiska buggar har dock tagit en stor del av glädjen ifrån mig, och nu känner jag mig som den tråkiga icke-nörden på familjeträffarna när mamma och hennes barnbarn jämför Pokémon.

jul-999

999: Story Mode (iOS/Android)
Efter att ha hört mycket gott om Zero Escape-serien av japanska Chunsoft ville jag ge det ett försök. Jag blev rekommenderad att börja från början med spelet 999: Nine Persons, Nine Hours, Nine Doors, närmare bestämt remaken till mobila plattformar där man tagit bort spelets alla pussel. Det visuella berättandet gör sig bra på mobilen, men 999 blir ett substanslöst skal utan sina gameplayelement då spelets manus helt enkelt inte levereras på ett tillräckligt engagerande sätt. Här finns dock potential i det stora tidslinjeträdet som grenar ut sig tack vare de olika valen man gör. Jag ger mig snart i kast med tvåan för att se om Zero Escape utvecklas till det bättre.

jul-uncharted

Uncharted / Nathan Drake Collection (PS4)
I sann Indiana Jones-pastisch tar Naughty Dog med mig på svindlande äventyr tillsammans med skattjägaren Nathan Drake. Jag rör mig genom lummiga regnskogar, mörka grottor och främmande städer på jakt efter skatter med tillräckligt mycket verklighetsanknytning för att det ska börja kittla i magen. Den coverbaserade stridsmekaniken passar mig, men mängden fiender som jag måste döda under de tre spelens gång är skrattretande stor (närmare bestämt ca 600 personer per spel) och känns mest som ett billigt sätt att dryga ut speltiden med. I det inledande Drake’s Fortune förtas upplevelsen på grund av detta, men i uppföljaren Among Thieves tar striderna ett steg tillbaka till förmån för engagerande karaktärer och ett roligt manus. Just nu harvar jag mig igenom den tredje delen, Drake’s Deception, som i sin grafiska storslagenhet tyvärr saknar tvåans tempo.