Jag lade ifrån mig kontrollen för sista gången. Jag visste det inte då, men det var något som hade smugit sig på under en längre tid. Min konsol och jag spenderade mindre och mindre tid tillsammans och jag började förknippa den stationära datorn med arbete istället för avslappning. Jag gled ifrån personerna jag spelade med och riktade istället min uppmärksamhet mot den fysiska verkligheten.

Det var inte för att jag ville, utan för att jag kände mig tvungen.

De tidiga tonåren är en sjuhelsikes märklig ålder då man ängslas över exakt allting. De sociala aspekterna väger tungt och i min lilla värmländska by var det viktigt att hänga med kompisar med högt socialt kapital. Inte nödvändigtvis de coola, bara inte de minst coola. Jag är tack och lov en social kameleont och jag hade inga problem med att skaffa vänner, men jag insåg snabbt att mitt spelande inte gav mig några fördelar hos dem. Mina spelande före detta vänner blev paria och de andra spelande ungdomarna på skolan såg mig inte som en potentiell allierad eftersom jag var tjej. Så jag lät andra hobbies identifiera mig. Jag började nörda ner mig i musik och spelade gitarr i musiksalarna med tjejerna som blev mitt högstadie- och gymnasiecrew. Och jag slutade spela spel.

Att sluta spela spel runt 2004-snåret var en förlust på många sätt. Det enda som fick mig att snegla mot en konsol var på sin höjd ett nytt Zelda-släpp eller Guitar Hero på fest. Samtidigt gick jag miste om flera titlar som varit viktiga för den moderna spelhistorien och som utgjort grunden till många av de storsläpp vi ser idag. Jag saknar helt och hållet koppling till Bioshock, Uncharted och Assassin’s Creed. Jag fick aldrig utforska New Vegas, Tamriel, Thedas eller City 17. Jag såg avundsjukt på när andra skaffade vänner och upplevelser för livet inuti World of Warcrafts enorma värld, och jag visste att jag gick miste om något jag förmodligen hade älskat.

”Jag visste att jag gick miste om
något jag förmodligen hade älskat.”

Jag är inte den enda som lämnade spelvärlden någon gång kring högstadiet eller gymnasiet. Vi är många som låtit spelandet ge plats för andra prioriteringar som studier, jobb och social status. Några av oss lämnade spelen för att uppfylla en förväntad bild av oss som kanske inte alltid stämde överens med verkligheten. För att spelen gjorde det svårare att prioritera skola och betyg. För att vi behandlades annorlunda. För att en bror med samma intresse blev uppmuntrad, medan hans syster blev tillrättavisad. För att spelvärlden fortfarande inte välkomnar alla med öppna armar.

2010 drogs mattan bort under mina fötter. Blizzard släppte en ny iteration av StarCraft, det allra viktigaste spelet från min barndom. Gamla klanmedlemmar pingade mig på Facebook för att plocka upp kontakten igen och jag närvarade på mitt allra första midnattssläpp. Spelaren i mig vaknade sakta från sin långa sömn, och även om högskolestudier inte tillät mig att spela i samma utsträckning som tidigare kunde jag njuta av spelet tack vare den snabbt växande e-sporten.

Tre år senare satte en släkting mig framför en tv med en handkontroll i handen. På skärmen fanns ett fönster på glänt, en stilla vind, en vemodig gitarr. The Last Of Us med sitt fotorealistiska manér och gripande manus överväldigade mig. Spelmediet hade rest en lång, lång väg sedan tiden då Gamecube fortfarande var en aktuell konsol. Och trots min långa frånvaro och min ringrostiga handkontrollsmotorik insåg jag att kärleken till spelandet inte är något man kan kväva. Har man en gång inlett en relation med levlar, poäng och achievements så är man fast. Till döden skiljer oss åt.