Ett inlägg kommer lastat med små recensioner av spelen jag spelat i september! Några av dem avhandlas också i avsnitt 12 av vår spelpodcast Speccat. Jag har haft mycket tid över för att spela den här månaden, så jag fick plats för ett stort rollspel. Lyx! Låt oss nu kika lite närmare på spelen…

sep-brothers

Brothers: A Tale of Two Sons (Alla plattformar någonsin)
Brothers är den svenska filmregissören Josef Fares debut som spelutvecklare. I samarbete med Starbreeze Studios berättar han en historia om två bröder som ger sig ut på en resa för att hitta medicin till sin döende far. Varje broder styrs av varsin styrspak på samma kontroll vilket kräver att spelaren har tungan rätt i munnen hela tiden.

Både omgivningar och soundtrack hämtar mycket influenser från svensk tradition, och ibland hänförs jag av de sagolika vyerna. Men spelet lider också av identitetskris. Berättelsen förmedlas genom röstskådespeleri och gester så överdrivna att jag får intrycket av att spelet är till för unga barn, men i nästa stund skildras så dramatiska händelser att åldersgränsen på 16 år känns befogad. Känslorna blir löjligt påtvingade i berättelsens crescendo, men Brothers går i mål med ett av de smartaste spelmekaniska berättargreppen jag någonsin upplevt. Om hela berättelsen hade levererats med samma finess hade Brothers varit fantastiskt – nu är det på sin höjd helt okej.

sep-psychopass

Psycho-Pass: Mandatory Happiness (PS4/PSVita)
Nya visual novel-släppet Psycho-Pass är baserat på animen med samma namn och är en fristående berättelse i samma värld. Spelet utspelar sig i en framtida dystopi där samhället sätter tilltro till konsekvensetik och där teknik kan förutse sannolikheten att en individ kommer begå ett brott. Protagonisterna jobbar för Public Safety Bureau, vars uppgift är att stoppa latenta brottslingar innan de hinner ställa till allt för mycket oreda i samhället, och spelaren kastas in för att utreda ett antal incidenter som snart visar sig vara sammankopplade.

Upplägget är spännande men utvecklaren 5pb.s berättelse är kanske lite väl kort för att vara värd de 449 kronorna jag betalade på PSN. Psycho-Pass: Mandatory Happiness är texttungt och jag är osäker på hur mycket mina val egentligen påverkar de olika utfallen som avslutar spelet. Spelet kanske passar bra för den som kan tänka sig att spela om det flera gånger, men för min del räckte en genomspelning med varje huvudkaraktär mer än väl.

sep-fallout

Fallout 3 (PC/PS3/X360)
Jag hoppade ner i backlogen för att återbesöka en av de mest ikoniska spelserierna någonsin. 200 år efter ett kärnvapenkrig finns bara spillror av USA kvar, men många människor som bosatt sig i enorma valv har kommit undan den radioaktiva strålningen i flera generationer. Min karaktär lämnar valv nummer 101 för att söka efter sin förvunna fader, men hennes resa i ödelandet runt Washington DC bjuder på mycket mer än så. Mutanter, vampyrer och radioaktiva kryp finns bakom varje hörn.

Fallout 3 är ett jättehopp från föregångarna både grafiskt och spelmekaniskt sedan Bethesda tagit över skutan, men ack så charmigt det är. Min kärnvapenångest är nära till hands men bedövas av det härliga soundtracket. Uppdragen känns meningsfulla och karaktärerna man möter är minnesvärda. Det går alldeles utmärkt att förlora en hel eftermiddag i Capital Wasteland – Fallout 3 har åldrats väldigt väl trots att det gått åtta år sedan release.